digicat

Första zombieland regeln är: CARDIO. Jag ska börja simma! Woho!! Jag ser så himla mycket fram emot det, att det äntligen ska bli av. Det blir jag och E som ska börja ta oss dit nån/några gånger i veckan. Känns väldigt nyttigt, det firas med vanlig cola, inte zero. :)

På eget bevåg är jag medicinfri. Det märktes redan dag 4 att jag var mig själv igen. Jag hade inte längre den där dimmiglooken och jag kände av känslor mycket starkare. På gott och ont. Jag kan skratta igen, till och med när jag skrattar åt fel saker, så allt blir pinsamt och fel, till och med då är det skönt när skrattet kommer. Det är de ytterst små stunderna jag kan känna av livet och vilja leva det, men det räcker. Det räcker mycket längre än att vara medicinerad och likgiltig. Hur ska jag kunna förklara att världen har fler nyanser nu för mina anhöriga? Det anser, allihopa, att jag är farlig för mig själv, att jag blir skörare och mer ostabil och framför allt så är de övertygade om att jag måste äta medicin. De tror inte på ett liv utan för mig, och det är så jävla kränkande. Jag vill inte höra allt jävla tjat, jag förstår väl också att det är "bra" om jag tar dem, men det är faktiskt inte hela världen om jag inte gör det.

Ska bli skönt att få upp tavlorna idag. Sen är det bara garderoben kvar sen är jag helt inflyttad. Borde ta itu med massa saker men just precis i det här ögonblicket är allt så överväldigande. Det saknas iofs två affisher som jag beställde men vi får väl se om det funkar ändå. En psykkontakt ringde och frågade om jag mådde bättre efter förra veckans samtal, vad tror de?! Att det räcker med en veckas vila och att allt ska bli frid och fröjd för de hör av sig oftare? Kärring. Väntar med iver på att ESLen ska fortsätta. Värdesätter faktiskt den hjälpen. Tänker inte falla tillbaka i det gamla, vill ta nya tag, nya utmaningar. Men det är ändå lite halvhjärtat jag går till psykologen, jag tror inte att han kan bota mig, jag tror inte han kan ta bort det onda, lindra det. Jag vill tro, men det är så svårt att lita på folk. OCh det är det första man måste våga göra för att kunan bli helad. Lagad.

"I make no excuses for how I choose to heal what YOU broke." - Mer.

Citat ur min favoritfilm som stämmer in på mig just nu. (Smala sussie) Jag är bara lite... nere.. men det blir bättre med fyllan. Ett annat jävligt bra citat ur en annan film är "Livet är det där oväsendet mellan fyllorna!".  Med det sagt loggar jag ut och dricker tequila rose på balkongen lyssnades på AiV bland annat. Buhbye.

Så okej. Känslomässigt instabil var det ja. Ligger hemma, nerbäddad i soffan, tycker synd om mig själv. Kommer på ursäkter för att inte ta tag i det som behöver göras. Stoppar i mig atarax och zyprexa men känslan, oron och ångesten dröjer sig kvar. Ensamheten också. Kommer på mig själv med att le åt minnesbilderna av C, den här ensamheten fräter på mig. Ändå vill jag inte ha någon hos mig, eller jag kanske bara intalar mig själv det för det inte finns någon som har tid. Eller rättare sagt, han har inte tid. Åh nej. Det finns ännu en han i mitt liv.  När ska det ta slut, over and over again blir jag lurad, dissad, screwed over helt enkelt. Jag borde försöka bli imun mot kärlekkänslor. Jag har aldrig varit i ett riktigt, vanligt förhållande, men även om jag varit det så hade jag säkert sabbat det. Jag försöker intala mig själv att jag är stark själv, att jag inte behöver någon och som sagt inte vill ha någon. Som en bal på slottet, ett förhållande kan vara tråkigt, jobbigt och alldeles, alldeles..... underbart?!?

Blev så jävla illa bemött igår. I och för sig är det en vanlig företelse på akuter. Men det var inte frågan om att det drog ut på tiden och personalen  var otrevlig (vilket de i och för sig var också), MEN:

Jag kommer in, får prata med en sjukskökterska som kolklar ID and shiet. Får sitta ner och vänta. Pratar med min vän som var jättesnäll och följde med ditt så jag slappgå ensam. Får prata med en läkare, beskriver mitt problem med ökad ångest, svårigheter med att sova hela natten och att jag till och med vaknar av obehaget. Panikångest alltså. Jag säåger rakt och ärligt att jag vill ha bensodizepiner för det är de enda som hjälpt hitiills. Läkaren "hm:ar" och antecknar och tittar sedan i sina papper och säger: Har du missbrukat tabletter förut? Är du depreimerad och inte vill leva längre? Tar du några droger nu? Kväver min lust att säga: Ja eftersom du uppenbarligen har suttit och lusläst min journal och du vet exakt vilka frågor du ska ställa för att få mig att låta som en jävla pundare ute efter nästa sil så FUCK YOU OCH DINA FRÅGOR. Men snällt, lugnt och samlat sa jag, Jag missbrukar itne tabletter längre, jag har följt doseringarna sen jag flyttade hit och bara planer på att ta bensot i fråga om jag får panikångest. Blablabla. Jag fick sitta och förklara mig hur länge som helst medan en jävla sur fittsköterska satt och små flinade åt mig som om det här vore underhållande. Läkaren ringde bakjouren och tillsammans beslutade de att jag skulle få zyprexa och atarax kombinerat. Återigen, FUCK YOU. För det första, jag talade tydligt om för dem att jag haft; atarax, theralen, lergigan, nozinan, zyprexa, seroquel, sobril och stesolid utan effekt (men effekt som avtagit gällande sobril och stesolid). Varför skulle det då hjälpa att ta en värdelös medicin, kombinera den med en annan värdelös medicin och sedan hoppas på att mirakel sker vid nästa panikattack att jag INTE slicar upp någon viktig artär. Psykiatrin är under all kritik.

Att komma dit och be om hjälp, be om en stunds ro, en stunds ångestfri liten jävla stund är det för fucking mycket begärt? Hade jag velat missbruka bensodiazepiner hade jag 1, inte slutat när jag väl började, 2, inte gått till psyk och bett dem skriva ut jagu har väl bättre kontakter än så, 3, varför har jag skött min sömnmedicin då då?? Varför hade jag inte baraa proppat i mig vartenda piller på kartorna gått in där, berzerkat runt efter mer tabletter? Det hade varit fan så mycket effektivare, för jag vet precis vad de tänker när jag  kommer dit och ber om hjälp. "Ränderna går aldrig ur." Men vad fan har ni en klinik för då? Varför ska man ens bry sig om att sluta missbruka när folk inte förlåter eller ger en andra chans? Framför allt, just det, framför allt psykiatrin.

Det tog en vecka att skriva, borra, banka ocb slå ihop ikeamäblerna, Väldigt fint blev det måste jag säga! Imorgon kommer en ny lite längre uppdatering och sedan ska allt rulla på som vanligt för hoppningsvis. Har mycket att skriva om men så lite ork,  jag ska försöka slänga  ihop några inlägg i alla fall. Vi ses snart igen hoppas jag

Är nere hos S. Allt är som det brukar men ändå lite bättre. Jag tror att jag har förändrats till något bättre, bättre än ett vrak. Jag hoppas på att jag klarar mig ifrån den jävla ångesten som smyger sig på när jag ska besöka pappa. Ångesten sitter liksom kvar i väggarna. Jag längtar dock till måndag då jag ska åka hem och börja flyttenh till min alldeles egna lägenhet! S följer med upp så jag kanske slipper seperationsångesten också. Inatt drömde jag om min psykolog. Han var sympatisk och viulle att jag skulle maila honom om jag började må dåligt. Så jag satte mig och skrev ett långt brev om övergreppen men hann aldrig skicka det innan jag vaknade. Det slog mig just att jag kanske skulle skriva ner stödord på små lappar när jag ska gå dit. för att lättare kunna förklara hur jag mått under veckan. Kanske skulle vara något. Får se.
HÄr ska vi iaf festa varje kväll och jag tror vi fortsätter på det temat när vi kommer hem till mig sen igen på måndag. SÅ, byebye.

Idag fick jag reda på att jag ska äta långtidsmedicin för epilepsin. Jag blev besviken. Man måste ha varit anfallsfri och tagit medicin regelbundet minst ett år innan man får börja övningsköra. Jag hade planer på att börja ävningsköra nu när jag kommer få försäkringspengarna.. Så.. Jag har att välja på, att inte få ta körkort eller äta medicin varje dag resten av mitt liv. Då blir det två måste-mediciner........ och jag har ju så jävla svårt för att acceptera den första. Inget körkort till mig alltså. KUKEN.

Idag känner jag mig depp. Jag känner mig även fångad i min äckliga kropp. Lägger upp denna bild på mig som är tagen för flera år sedan den då jag var påväg ur anorexin. Det enda jag tänker när jag ser denna bild är, "MATA MIG!". Det är skönt att det finns något konkret, något man kan ta på, något Alla ser att man tillfrisknat från. Eller ja, friskare.

Idag ska jag skriva en liten shitlist här i bloggen tänkte jag. Och idag handlar den om ONS (ONE NIGHT STANDS)! (Det handlar över de jag haft, ingen specifik alltså.)

10. Att suga din kuk är en självklarhet men att slicka min fitta är jobbigt och något du måste klaga över!

.... 9. Varför säger du inte som det är? Jag vill gå hem till dig för MIN FLICKVÄN ÄR HEMMA OCH ÄR SJUK SÅ JAG FÅR INGET KNULL OM JAG INTE GÅR HEM MED DIG. Iofs hade det varit väldigt osexigt.

8. Jag rakar inte mina ben, hår är inte osexigt!!! Jävla lammkött som tittar på pfilmer och förväntar sig att alla brudar är hårlösa.....

7. Vad fan gör du, somna efter sexet!?!?!? När du är klar får du väl för fan gå hem till dig och sova. Jag är ingen kramig människa med okänt folk, knulla var väl dealen?!?!?

6. Om du mot förmodan INTE blev utsparkad mitt i natten så får du väl för i helvete FIXA DIN EGEN FRUKOST. HEMMA HOS DIG. FÖRSVINN. Och nej du får inte låna pengar till taxi. 

5. Toalettborsten är till för att användas, lämna inga bajsspår i min toa tack.

4.  Om jag inte vill att du ska sova över eller ens käka frukost hemma hos mig gissa vad mitt svar blir när du vill låna duschen. (För att fräsha upp dig inför din flickvän)

3. No dirtytalk.

2. No Kissing.

1. Snälla söta rara dumma du som endast fick följa med mig hem för jag var kåt, inte för att du förförde mig.... Skippa hejdå-vi-ses-och-hörs-snacket!


 

Personligen så när jag porrsurfar, då letar jag igenom hundratals sidor med SKOR! Det är nog det bästa jag vet. Att köpa de där perfekta skorna till en outfiten, alla kan vara snygga i skor! Därför blir det så extra viktigt för mig att ha flera, tio, tjugo och kanske sextio par att välja på. Jag har en bra storlek, 38, de finns nästan alltid. Många skakar på huvudet när jag kommer hem med ett eller två par skor till, men det är bara att ignorera och tänka, Screw them this is porn!

åååkej. Nu händer det. Jag har vetat det hela tiden, att det är lugnet före stormen. Kaoset har varit borta för länge nu, det här är inte jag. Jag kan inte ha hund, vara på väg att flytta in i egen lägenhet igen och jag kan inte vara såhär bra. Allt måste raseras. Jag BORDE ha varit inlåst på psyk efter nån ö00verdos på fyllan. Vart tog den "jag" vägen? Jag förväntar mig det värsta nu, som sagt lugnet före stormen. Vad kommer ske nu när kaoset är på väg tillbaka in i mitt liv? Ingen aning...

Du kanske tror att bara för din telefon inte ringer och mitt namn inte står i din display att jag inte vill ringa...
Du kanske tror att jag inte bryr mig..
Du kanske tror att jag har glömt, det vi gått igenom, och det vi har, hade, inte längre är värdefullt för mig..
Du kanske tror att jag inte har tid med dig nu....
Du kanske tror att jag är arg på dig....
Du kanske tror att jag inte vill vara din vän...

Jag vill vara din vän. Jag vill att allt ska vara som förut. Jag vill träffas. Jag vill ringa. Jag vill se dina vackra ögon, jag vill jag vill jag vill. Men jag kan inte. Jag orkar inte. Det som var så speciellt för oss, mellan oss, har blivit någon slags avgrund jag är så rädd att falla tillbaka i om jag slår ditt nummer. Jag vet att du är clean nu, att du följer ordinationen. Jag vet det. Men jag är så rädd att falla tillbaka. Jag vill inte sätta det jag har nu som insats. Jag vill inte falla och kanske aldrig ta mig tillbaka. Det är inte ditt fel. Det är mitt. Det är jag som inte inte litar på mig själv att jag skulle klara mig utan att falla. Det är jag som är svag. 

Förlåt, jag älskar ju dig. Det kommer inget att ändra på.